Nu samlar vi in kunskap om vattenfrågor i Mellanbygden som är aktuella för just dig eller din organisation. Syftet är att få ökad kunskap om hinder och möjligheter för att nå god vattenstatus i Mellanbygden.
Enkäten tar bara några minuter att fylla i, och riktar sig till vattenrådets befintliga nätverk, samt alla övriga vattenintressenter, såväl privatpersoner som organisationer. Enkäten nås via denna länk eller qr-koden här intill. Din medverkan är värdefull 🙏
Bygget av Norrbotniabanan kan nog sägas vara en av de större vattenhänsyn-utmaningarna i Västerbotten på ganska länge. Bansträckningen går genom det flackaste området i Västerbotten och kommer därför att genomkorsa många myrar och våtmarker, samt passera omfattande arealer med aktiv och potentiellt sur sulfatjord.
Erosionen kan bli stor från myrar som dikas eller schaktas, och slammet letar sig oftast ut i närliggande sjöar och vattendrag. Här en bild från en till bredden fylld slamfälla vid torvtäkten Röjnoret, som besöktes av vattenrådet år 2014 (foto: Jan Åberg)
Här är några exempel på förväntad påverkan som behöver minimeras för att inte riskera försämring av vattnets ekologiska status:
Grumlighet från öppen jord. Byggfasen av Norrbotniabanan innebär en ökad risk för erosion och sedimenttransport till sjöar och vattendrag. Att den typen av hänsyn brister idag finns det många nyliga exempel på. Nästan inga vägdiken som leder ner i sjöar har t.ex. slamfällor. Inte heller när vägar byggs om finns sådant skydd för vattnet. Ett vattenvårdprojekt år 2020 i Flutbäcken fick t.ex. avbrytas tillfälligt när kraftiga regn förde med sig mycket stora mängder slam från bygget av 2:1-väg på E4:an söder om Bygdeå (detta beskrivs i Bilaga 4 i denna rapport).
Påverkan från körspår på blöta marker och schaktning i myrar. All aktivitet i blöta marker och myrar i samband med bygget av Norrbotniabanan kräver miljöhänsyn, dels för att den grundläggande ekosystemfunktionen i våtmarken ska kunna behållas, dels för att arbeten i våtmarker riskerar ökad transport av organiskt slam och organiska syror. Känsliga sjöar och vattendrag som berörs av omfattande arbeten i myrar finns t.ex. strax söder om Robertsfors och vid Broträsket väster om Lövånger.
Försurning från sura sulfatjordar. De sura sulfatjordar som berörs kan komma att kräva ännu större hänsyn än ”vanliga” myrar, eftersom torrläggning av sulfatjordar kan orsaka mycket stark försurning av såväl ytvatten som stora och små grundvattenmagasin. Potentiellt sura sulfatjordar finns i mycket stor mängd längs banans sträckning, vilket gör att det finns en risk att misstag vid hanteringen av sura sulfatjordar kan leda till försurning och skador på värdefulla grundvattenmagasin. Ett av flera exempel: Vid bygget av Haparandabanan grundvattnet i den samhällsviktiga Sangisåsen, på grund av ett ett upplag med sur sulfatjord placerades där grundvattenbildningen äger rum (https://viss.lansstyrelsen.se/Waters.aspx?waterMSCD=WA22932034)
Sangisåsen förorenades av sur sulfatjord i samband med bygget av Haparandabanan, så att den kemiska statusen sänktes från god till otillfredsställande.
PS. På vilket sätt skulle bygget av Norrbotniabanan kunna bidra till åtgärdsarbetet för god vattenstatus i Mellanbygden? Den frågan kommer beröras i ett kommande inlägg. Håll utkik här på hemsidan!
I förra inlägget hittar du länkar till Trafikverkets information i Norrbotniabanan. Där kan du t.ex. läsa att Trafikverket fram till den 22 januari samråder om påverkan på Rickleån i Robertsfors. Se även denna direktlänk till pdf:en som berör Rickleån.
Genom att mäta siktdjup kan nästan vem som helst bidra till att hålla uppsikt över det generella läget sjöar och vattendrag. Alla byar eller föreningar som förvaltar sjöar bör fundera på att utföra den typen av mätning minst en gång per år, och gärna oftare.
Bakgrund till siktdjupsmätningar:
Siktdjupet är ett enkelt och billigt sätt att mäta hur förhållandena i en sjö förändras över året och långsiktigt. Siktdjupet är t.ex. ett indirekt mått på sjöars grad av övergödning, eftersom övergödning oftast leder till grumligare vatten. I Mellanbygden är sjöarna oftast färgade av humusämnen. Siktdjupet blir därför sällan mer än 3-4 meter. De mest humösa vattnen i Mellanbygden har siktdjup under en meter. Även övergödda sjöar med kraftig algblomning har lågt siktdjup.
Mätningar av siktdjup kan gärna göras ofta, exempelvis varannan vecka under den isfria perioden. Då framkommer en tydligt bild av hur förhållandena i sjön förändras under säsongen.
Vid tidsbrist bör mätningar i augusti prioriteras, eftersom det största materialet för jämförelser finns för augustivärden.
Icke-töjbar lina (max ca 5-6 meter för de flesta vatten i Mellanbygden)
En vikt att fästa direkt under siktskivan så att skivans plan ligger vågrätt i vattnet.
Helst en vattenkikare, även om det inte är nödvändigt för goda resultat.
En rund siktskiva (se bild), som är:
alternativ 1: helvit cirkulär 25 cm i diameter
alternativ 2: vit och svart 20 cm i diameter
Utförande: Siktskivan sänks ner i vattnet tills den inte syns. Sedan dras den sakta upp till den syns igen. På det djupet görs avläsningen.
Upprepa tre gånger och beräkna medelvärdet. Personen som mäter bör ha fullgod syn. Testa gärna att vara flera personer som mäter, och diskutera och jämför era resultat.
Siktdjupet bör helst mätas i en vattenkikare, men mätning utan vattenkikare ger likvärdiga resultat (enligt Wilander och Sonesson, 2006). Om vattenkikare inte används, görs mätningen lämpligen i skuggan som skapas av relingen på en båt, eller en brygga.
Mätningarna sparas på ett säkert ställe, med uppgifter om siktdjup (tre mätningar per tillfälle), datum och utförare. Skicka gärna dina uppgifter till vattenrådet via https://mellanbygdensvattenrad.org/kontakt/
Referenser
Bydén, Larsson och Olsson (1996): ”Mäta vatten”. Göteborgs universitet. 95 sidor.
Efter den torraste sommaren på 500 år i Europa har vattenfrågorna inom EU blivit mer glödheta än någonsin. Jordbruksföretag längs floden Po i Italien vill t.ex. bygga 10 000 sjöar. I Frankrike tog kranvattnet tog slut i över 100 kommuner år 2022. I mars 2023 mobiliserades över 3000 militärpoliserför att kunna hantera de våldsamma konflikter som pågår om vem som ska få tillgång på vatten inför sommaren.
Samtidigt i Sverige: Hur många i Sverige kommer ihåg torkan år 2018? Hur många har satt sig in i SMHI:s analyser, som visar att torrsommaren 2018 riskerar bli det nya normala i Norrland redan om 50-60 år?
Kan vi på något sätt vara proaktiva och motverka risken för uttorkade vattendrag och allt mer brandkänsliga skogar? Kan vi behålla mer vatten i landskapet och mildra de problem som SMHI:s analyser pekar på? Vilka resurser finns för att minska risken för skogsbränder och att vattendragen torkar ut? Kan återvätning bidra till att lagra kol från atmosfären?
För att belysa den typen av frågor utgår vår exkursion från Robertsfors kommuns nyligen avslutade LOVA-projekt: ”Förstudie inför vattenhöjande projekt i torrlagda bäckfåror och sänkta sjöar i Robertsfors kommun”
Det svensk-finska samarbetsprojektet KLIVA har gjort ingående studier av Hertsångersälven i Mellanbygden. Det övergripande temat är frågan om hur klimatförändringar kan komma att påverka vattenkvalitet, vattenbalans och förutsättningar för jord- och skogsbruk.
Projektet avslutades hösten 2022 och nu finns en så kallad ”story-map” som sammanfattar några av resultaten (OBS! det tar ibland lite tid att ladda allt innehåll i kartorna):
Som avslutning på samverkansprojekt Rickleån har det gjorts en tidning med exempel på aktuella frågor i avrinningsområdet. Journalisten Tom Juslin har skrivit texterna. Läs gärna!
Till vattenrådet kommer då och då frågor på temat ”kan vi äta fisken från sjön X?”
Det finns åtminstone två sorters svar på den frågan:
Det korta svaret, som är ungefär ”ja, men endast i så liten mängd att du följer livsmedelsverkets råd och hellre äter fiskar som är magra och står längre ner i näringskedjan än rovfiskar” (OBS! läs detaljerna av råden under rubriken referenser nedan!).
Det långa svaret, som är att halterna av gifter varierar både mellan olika sjöar, och mellan olika fiskar i samma sjö, vilket gör att det är svårt att ge exakta och lokal-specifika råd för en viss sjö. Dvs vi kan inte utesluta att vissa sjöar har fiskar (inklusive rovfiskar) som är ganska giftfria, MEN den som vill vara på säkra sidan måste antingen följa de allmänna råden ELLER ta reda på exakt hur det ser ut i aktuella sjön (vilket skulle innebär en miljögiftsundersökning som antagligen kan komma att kosta tiotusentals kronor för enbart en sjö).
I insjöar och vattendrag handlar riskerna främst om kvicksilver, men även PCB och dioxin kan i vissa fall vara ett problem, om det handlar om fiskar som vandrar upp från havet (se punkt 3 under rubriken referenser nedan).
Halterna av kvicksilver i fisk beräknas i dagsläget ligga över EU:s gränsvärden i alla sjöar och vattendrag i Sverige. Halterna minskar dessutom endast långsamt, eftersom stora utsläpp fortfarande sker till atmosfären vid förbränning av stenkol i exempelvis Kina. Kvicksilver koncentreras i rovfiskar genom så kallad bioackumulation.
Å andra sidan finns det flera fiskarter som är lägre i näringskedjan, och därför statistiskt sett har lägre kvicksilverhalter än abborre, gädda, gös och lake. Hit hör t.ex. braxen och mört. Sådana fiskar kan därför konsumeras oftare utan risker för hälsan.
Ju högre upp i näringskedjan, desto större risk för ackumulation av miljögifter.
Det finns idag allt fler organisationer som propagerar för att äta mer vitfisk, med hänvisning till både hälsoskäl och till att fiske efter t.ex. mört och braxen bidrar till att minska övergödningen. Läs mer via t.ex. https://oursea.fi/sv och https://braxen.nu/
När ett lokalt vattenvårdsprojekt mätte gifter i ett stickprov av fiskar från Hemsjön i Överklinten, visades att halterna av kvicksilver var mer än 10 ggr lägre i mört och braxen än i abborre (se tabell nedan).
”Följ Livsmedelsverkets rekommendationer för fisk:
Kvinnor som är gravida, ammar eller planerar att skaffa barn, bör inte äta fisk som kan innehålla kvicksilver oftare än 2-3 gånger per år. Det gäller abborre, gädda, gös och lake, liksom stora rovfiskar som färsk tonfisk, svärdfisk, stor hälleflundra, haj och rocka. Tonfisk på burk tillhör en annan art än den tonfisk som säljs färsk och innehåller inte höga halter kvicksilver.
Andra bör inte äta dessa arter oftare än en gång per vecka.
Fisk från öppna havet, som Atlanten, Nordsjön, Stilla Havet och Norra Ishavet, innehåller oftast låga halter av kvicksilver. Undantaget är de fiskar som kan bli mycket stora, exempelvis stor hälleflundra.”
”Dessa fiskar innehåller höga halter av dioxin och PCB. Ät dem därför inte oftare än högst 2-3 gånger/år.
Vildfångad lax och öring från Östersjön, Bottniska viken, Vänern och Vättern. Även lax som är fångad i älvarna omfattas av kostråden.
Strömming/sill från Östersjön och Bottniska viken. Strömming och sill är samma fiskart. Sill kallas den söder om Kalmar, norr om Kalmar kallas den strömming. Inlagd sill som säljs i butik är från norra Ishavet eller Västkusten och innehåller lägre halter av dessa miljögifter.
Här nedan finns vattenrådets presentation när Skellefteå kommun ordnade ett möte i Kalvträsk den 23 mars 2022. Kompletterande text är tillagd i bilderna så att resonemanget blir lättare att följa. OBS! Presentationen läses bäst i helskärmsläge på en dator.
Här nedan finns presentationen som jag använde i Grimsmark den 16 mars 2022. Text är tillagd så att resonemanget blir lättare att följa. I presentationen finns länkar till både de efterfrågade djupkartorna och de underliggande rapporterna m.m., samt till videosnuttar om sulfatjordar, helikopterprovtagningen i Båtsjön och vassklippningen i Survalen.
OBS! Presentationen blir bäst i helskärmsläge på en dator.
Hälsningar /Jan
PS. Följ gärna vattenrådets sida via e-post (fyll i din e-postadress nedan), eller via facebook!
Mellanbygdens vattenråd (VRO9) 