Kategoriarkiv: Referenslitteratur

Bättre fiske med flottleder? (perspektivtagande del 2)

Det här är del 2 i serien om behovet av perspektivtagande i vattenrådsarbetet. Och eftersom en flottledsdebatt nyligen har inträffat, kommer inlägget att handla om just flottleder.

Den nyliga debatten om flottleder handlade denna gång inte om nyttorna med att bevara ”kulturälvar” [se t.ex. Törnlund 2008], utan istället om att fritidsfisket uppges ha försämrats av att flottleden togs bort. Länsstyrelsens replik var att restaureringen¹ rimligen inte försämrar fisket, och att den istället snarare kan leda till ökat sportfiske och landsbygdsutveckling.

Dessa två debattinlägg i VK är ett exempel på att perspektiven skiljer sig även i så enkla frågor som vad som är bra fritidsfiske. Som ett litet förtydligande bör det tilläggas att min egna lilla efterforskning angående missnöjet, antyder att det inte rör sig om en ensam debattör som saknar lokalt stöd. Istället rör det sig troligen om att nackdelarna med restaureringarna diskuteras informellt av ett antal människor, men att endast ett fåtal av dessa känner sig bekväma i att vara öppet kritiska. Eller som jag ibland hör när jag kommunicerar med äldre människor som blivit luttrade av hur  staten svängt i olika frågor : ”Staten har alltid rätt” och ”det har sällan lönat sig att bråka med staten”.

Nu är det visserligen ganska lätt att hävda att det strider mot fakta att flottleder bör bevaras för fiskets skull. Forskningen visar ju trots allt att de strömlevande fiskarna trivs bättre i naturliga forsar. Å andra sidan behöver det inte strida mot fakta att vissa typer av fiske försämras och att vissa fiskare trivs sämre — dvs att perspektivet skiljer sig främst vad gäller de sociala aspekter som forskningen inte tagit hänsyn till.

Detta leder i sin tur in på tanken om att motstånd mot god vattenstatus — i form av exempelvis ifrågasättande av nyttan med att riva flottleder — kan grunda sig på humanekologiska perspektiv som är minst lika faktabaserade som de vattenekologiska perspektiv som till stor del styr begreppet god vattenstatus. Ett exempel kan vara synen på lokalekonomin: Vindelns kommun har t.ex. tappat 30% av sin befolkning sedan beslutet om att Vindelälven skulle undantas från vattenkraftsutbyggnad. Eller om man så vill: att rädda Vindelälven från utbyggnad bidrog knappast alls till den landsbygdsutveckling som många trodde att den fritt strömmande Vindelälven skulle kunna ge. I den situationen ska man kanske inte bli förvånad över att vissa kommunmedborgare frågar sig om de där mångmiljonbeloppen som nu har satsats på laxfiskarnas reproduktion, kanske hade kunnat göra bättre nytta på andra sätt (särskilt om vissa till och med tycker att fisket har försämrats). Med tanke på det som inte hände längs Vindelälven efter att Vindelälven skyddades, bör man kanske inte heller bli förvånad över att det kan finnas en viss skepsis mot de kalkyler som en grupp miljöorganisationer presenterade år 2015 angående Vindelälvens och ett antal andra älvars potential för ”intäkter inom sportfiske och turism”  (100 miljoner kr per år var siffran för Vindelälven).

I Vindelälvens fall kan denna skepsis dessutom vara särskilt förståelig med tanke på att laxföryngringen verkar ha gått väldigt dåligt år 2016 jämfört med de flesta andra laxälvar. Men att den dåliga laxföryngringen i Vindelälven skulle ha en koppling till de omfattande restaureringarna är förstås inte alls säkert, ja ganska osannolikt. Inte desto mindre blir det tydligt att forsar utan spår av flottning inte räcker för laxen. Eller med andra ord, att laxar har komplexa behov, som samhället uppenbarligen inte har full kontroll över.

Och eftersom även turisterna kan sägas ha liknande komplexa behov, bör nog de investerare som vill satsa på laxturism längs Vindelälven både hoppas på att 2016 bara var ett tillfälligt oår för Vindelälvens laxar, och att icke-önskvärda scenarios överhuvudtaget håller sig på behörigt avstånd.

Det var allt om perspektivtagande för denna gång. I nästa inlägg kan det hända att jag dyker ner i de olika perspektiven på flottledernas ersättare: det miljöanpassade skogsbilvägnätet. I det inlägget kan det också hända att resonemanget om framtiden  — som togs upp del 1 — utvecklas mera. Ha det gott tills dess!

Jan Åberg – kontaktperson för Mellanbygdens vattenråd

 

Fotnot:

1. ”Restaurering av flottleder” är ett begrepp som kan tolkas som en form av nyspråk. Den korrekta betydelsen är rimligen att det är flottleden (megastrukturen/kulturälven) som restaureras. Jag har i min roll som kontaktperson därför fått förklara mer än en gång att vattenmyndigheten menar tvärtom, dvs att:  ”Restaurering av flottleder innebär att vattendragen återställs till ett så ursprungligt skick som möjligt genom återutläggning av sten, stenblock och död ved samt att öppna upp avstängda sidofåror och ta bort ledarmar och flottningsdammar.” (definitionen är citerad från vattenmyndighetens samrådsdokument år 2015).

 

Referenser:

Törnlund, Erik (2008). Jakten på den ”orörda” älven. Västerbotten (Umeå. 1920). 2008:2, s. 58-65. (Obligatorisk läsning för den som jobbar med perspektivtagande om flottleder: författaren är inte bara doktor i ekonomisk historia utan också uppvuxen vid Vindelälven. Resten av skriften är förresten också mycket läsvärd).

Uttrarna ökar i Mellanbygden

Utterbeståndet i Västerbotten är livskraftigare än på mycket länge enligt Länsstyrelsens preliminära resultat och andra observationer runt om i bygderna. För bara drygt 10 år sedan hade Mellanbygden stora områden utan uttrar, medan man numera kan räkna med att de flesta vattendrag i Mellanbygden besöks av uttrar ibland. Extra intressant är att beståndet verkar vara starkare i Mellanbygden än längre inåt land. Detta ska dock inte tolkas som att det plötsligt har blivit fullt med fisk i Mellanbygdens kustmynnande småvattendrag. Istället är nog främsta orsaken att kustområdet är en generellt sett bra livsmiljö där miljögifterna har minskat så mycket att utterreproduktionen funkar igen. Något som förresten visar att uttern även finns där det knappt finns fisk, är att det nyligen har observerats utterspår i Vänforsbäcken i Högforsåns avrinningsområde.

Samtidigt kan man nu också förvänta sig att minkbestånden kommer att minska eftersom uttrar föredrar döda minkar¹. Huruvida ett starkt utterbestånd skiljer från ett starkt minkbestånd, när det gäller att äta upp t.ex. lax och öring i värdefulla fiskevatten, är dock en annan fråga, som kanske återstår att utreda?

Markering_177.pngUtterspår i Dalkarlsån, december 2016. Foto: Jan Åberg.

 

PS. Del 2 i serien om perspektivtagande tog längre tid att skriva än väntat.  Texten är dock på god väg att bli mogen.

 

Referenser

  1. Bonesi, L., och D. W. Macdonald. 2004. ”Impact of Released Eurasian Otters on a   Population of American Mink: A Test Using an Experimental Approach”. Oikos 106 (1): 9–18. doi:10.1111/j.0030-1299.2004.13138.x.

 

Konstgräs och snötippning nära vatten – ett lokalt vattenproblem?

Microplastics_in_sediments.jpg

Mikroplast i vattnet har de senaste åren blivit uppmärksammad för att den tas upp av plankton så att den kommer in i näringskedjan, troligen ändå upp till människan. Att de lägre nivåerna i näringskedjan kan påverkas är redan klarlagt, men huruvida mirkoplastens farlighet minskar eller ökar till vår egen nivå i näringsväven, är delvis oklart. Vi vet alltså inte riktigt vad vi håller på med (inte denna gång heller…), vilket leder till att försiktighetsprincipen borde gälla — inte minst med tanke på att plastutsläppen till havet hittills bara ökat och ökat.

En färsk rapport från IVL (se länk nedan) visar att trafiken/transportsystemet står för de största svenska utsläppen av mikroplast till havet, ca 13 500ton. Och det är kanske inte så konstigt med tanke på att däckslitage leder till frigörelse av ett i stort sett icke-nedbrytbart damm. Mer anmärkningsvärt är däremot att konstgräsplaner (malda bildäck som läggs på en matta av gröna plaststrån) är den näst största källan av den mikroplast som kommer från Sverige, med ca 2-4000 ton per år.

Den lokala kopplingen? 

Mikroplast är troligen ett ganska begränsat problem i våra glesbygds-ytvatten. Däremot är den, som sagt var, kanske ett potentiellt hot för näringskedjorna som leder från havet och upp till människan. IVL:s slutsats är att två stora flödesvägar från transportsystemet kan vara dagvatten som utan filtrering går ut i vattendragen, och snötippning som görs mot vatten. Just snötippningen mot vatten har kommit upp på dagordningen i åtminstone Robertsfors kommun. Både vanlig plast och mikroplast är därmed något att tänka på för våra lokala beslutsfattare! Och även policyn kring konstgräsplaner verkar kunna förbättras…

Referenser:

http://www.ivl.se/toppmeny/pressrum/pressmeddelanden/pressmeddelande—arkiv/2016-03-07-slitage-fran-dack-storsta-kallan-till-mikroplast.html

http://www.ivl.se/webdav/files/Rapporter/C183.pdf

Bildkälla:

Wagner et al.: Microplastics in freshwater ecosystems: what we know and what we need to know. In: Environmental Sciences Europe. 26, 2014, doi:10.1186/s12302-014-0012-7, CC BY 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=39507778

 

 

Olika synvinklar på hållbar vattenkraft

I senaste numret av tidningen Hav och Vatten (nr 1 2016, sidorna 24-28) belyser HaV-myndigheten förslaget på en nationell strategi för hållbar vattenkraft, och den komplexitet och olika synvinklar som finns med koppling till miljöåtgärder för vattenkraften. Bland annat berörs några av synpunkterna om att glesbygden riskerar att missgynnas av den förslagna strategin.

 

 

 

Rapport om blöta torrfåror

Markering_999(217)

En färsk utredning från Havs- och vattenmyndigheten visar att livet i torrfåror nedströms kraftverksdammar sannolikt blir mest gynnat av att:

  1. det inte är en torr fåra!
  2. vattnet i fåran har en flödes- och vattenståndsdynamik.
  3. fåran medger fiskvandring (konnektivitet).
  4. torrfåror långt från närmaste naturliga fors prioriteras för rehabilitering.
  5. flottledsrensade torrfåror byggs om till naturligare livsmiljöer för vattenlivet innan vattnet släpps på.

Rapporten, som är skriven av forskare, visar förstås också att människan aldrig blir fullärd, och att mer forskning kan göra nytta. Exempel på frågor är: Vilka flöden/nivåer är optimala? Går det verkligen att få tillbaka ”unika naturvärden” i stora torrfåror, fast bara en bråkdel av det ursprungliga flödet återkommer?

Här nedan en före-bild (år 1856) av Harsprånget:

Markering_999(218)

Harsprånget 1856 (Carl Svante Hallbeck: ”Njommelsaska i Lappland”)

 

Handbok för fiskvägar

Markering_999(208)

En utmaning för vårt nuvarande samhälle är att både kunna nyttja det fallande vattnets krafter och upprätthålla livskraftiga populationer av vandringsfiskar i vattensystemen. Den viktigaste pusselbiten för att få ihop den ekvationen är fiskvägar förbi dammar, vilket energimyndigheten uppmärksammade senast igår. I den rapportens bilaga 2 (pdf-sida 68)  uppges att behovet är drygt 1000 fiskvägar till en kostnad av ca 2,5 miljarder, plus ett produktionsbortfall på 1,32 TWh.

En bok som diskuterar just fiskvägar, och ”best-practice”-exempel från hela världen, kan laddas hem gratis här. VRO9:s fiske-representant Johannes Lindberg har dessutom sett till att samma bok finns att låna i fysisk form från vattenrådets bibliotek. Kontakta vattenrådets kontaktperson vid intresse!

 

Vattenkraft + god vattenstatus = sant?

Energimyndigheten rapporterar idag ett delresultat av en dialog mellan nyckelintressenter  inom ”vattenkraftbranschen och intresseorganisationer”.

Författarna till inspelet skriver:

Förslaget är ett inspel i det pågående arbetet inom Regeringskansliet i syfte att förenkla och bidra till en tydlig, effektiv och långsiktig lösning som rör vattenkraften i relation till biologisk mångfald i rinnande vatten.
Några skrivningar i inspelet:
En förutsättning är att etablera en effektiv hantering av tillståndsfrågor och en miljöbalksprövning för att tillse att vattenkraftverk har moderna miljökvalitetsrelaterade villkor.
de aktuella vattenverksamheterna med anläggningar prövas inom en tidsperiod på cirka 20 år
det huvudsakliga utredningsansvaret och kostnader för utredning läggs på verksamhetsutövaren.
Staten föreslås betala 85 % av utrivningskostnaden där utrivning anses motiverat efter omprövning av gällande tillstånd. Staten föreslås också betala ersättning för produktionsförlust över 5 %.