Till vattenrådet kommer då och då frågor på temat ”kan vi äta fisken från sjön X?”

Det finns åtminstone två sorters svar på den frågan:

1. Det korta svaret, som är ungefär ”ja, men endast i så liten mängd att du följer livsmedelsverkets råd och hellre äter fiskar som är magra och står längre ner i näringskedjan än rovfiskar” (OBS! läs detaljerna av råden under rubriken referenser nedan!).
2. Det långa svaret, som är att halterna av gifter varierar både mellan olika sjöar, och mellan olika fiskar i samma sjö, vilket gör att det är svårt att ge exakta och lokal-specifika råd för en viss sjö. Dvs vi kan inte utesluta att vissa sjöar har fiskar (inklusive rovfiskar) som är ganska giftfria, MEN den som vill vara på säkra sidan måste antingen följa de allmänna råden ELLER ta reda på exakt hur det ser ut i aktuella sjön (vilket skulle innebär en miljögiftsundersökning som antagligen kan komma att kosta tiotusentals kronor för enbart en sjö).

I insjöar och vattendrag handlar riskerna främst om kvicksilver, men även PCB och dioxin kan i vissa fall vara ett problem, om det handlar om fiskar som vandrar upp från havet (se punkt 3 under rubriken referenser nedan).

Halterna av kvicksilver i fisk beräknas i dagsläget ligga över EU:s gränsvärden i alla sjöar och vattendrag i Sverige. Halterna minskar dessutom endast långsamt, eftersom stora utsläpp fortfarande sker till atmosfären vid förbränning av stenkol i exempelvis Kina. Kvicksilver koncentreras i rovfiskar genom så kallad bioackumulation.

Å andra sidan finns det flera fiskarter som är lägre i näringskedjan, och därför statistiskt sett har lägre kvicksilverhalter än abborre, gädda, gös och lake. Hit hör t.ex. braxen och mört. Sådana fiskar kan därför konsumeras oftare utan risker för hälsan.

Det finns idag allt fler organisationer som propagerar för att äta mer vitfisk, med hänvisning till både hälsoskäl och till att fiske efter t.ex. mört och braxen bidrar till att minska övergödningen. Läs mer via t.ex. https://oursea.fi/sv och https://braxen.nu/

När ett lokalt vattenvårdsprojekt mätte gifter i ett stickprov av fiskar från Hemsjön i Överklinten, visades att halterna av kvicksilver var mer än 10 ggr lägre i mört och braxen än i abborre (se tabell nedan).

.

REFERENSER:

1) Bilder:

Braxen: Karelj, Public domain.

Näringskedja: Nordisk familjebok & Stellan Kinberg, Public domain.

2) Kvicksilver:

saxat från https://www.livsmedelsverket.se/livsmedel-och-innehall/oonskade-amnen/metaller1/kvicksilver

”Följ Livsmedelsverkets rekommendationer för fisk:

• Kvinnor som är gravida, ammar eller planerar att skaffa barn, bör inte äta fisk som kan innehålla kvicksilver oftare än 2-3 gånger per år. Det gäller abborre, gädda, gös och lake, liksom stora rovfiskar som färsk tonfisk, svärdfisk, stor hälleflundra, haj och rocka. Tonfisk på burk tillhör en annan art än den tonfisk som säljs färsk och innehåller inte höga halter kvicksilver.
• Andra bör inte äta dessa arter oftare än en gång per vecka. 
• Fisk från öppna havet, som Atlanten, Nordsjön, Stilla Havet och Norra Ishavet, innehåller oftast låga halter av kvicksilver. Undantaget är de fiskar som kan bli mycket stora, exempelvis stor hälleflundra.”

3) PCB och dioxiner:

Saxat från: https://www.livsmedelsverket.se/livsmedel-och-innehall/oonskade-amnen/miljogifter/dioxiner-och-pcb

”Dessa fiskar innehåller höga halter av dioxin och PCB. Ät dem därför inte oftare än högst 2-3 gånger/år.

• Vildfångad lax och öring från Östersjön, Bottniska viken, Vänern och Vättern. Även lax som är fångad i älvarna omfattas av kostråden.
• Strömming/sill från Östersjön och Bottniska viken. Strömming och sill är samma fiskart. Sill kallas den söder om Kalmar, norr om Kalmar kallas den strömming. Inlagd sill som säljs i butik är från norra Ishavet eller Västkusten och innehåller lägre halter av dessa miljögifter.
• Vildfångad sik från Vänern och Vättern
• Vildfångad röding från Vättern
• Ål”