Utterbeståndet i Västerbotten är livskraftigare än på mycket länge enligt Länsstyrelsens preliminära resultat och andra observationer runt om i bygderna. För bara drygt 10 år sedan hade Mellanbygden stora områden utan uttrar, medan man numera kan räkna med att de flesta vattendrag i Mellanbygden besöks av uttrar ibland. Extra intressant är att beståndet verkar vara starkare i Mellanbygden än längre inåt land. Detta ska dock inte tolkas som att det plötsligt har blivit fullt med fisk i Mellanbygdens kustmynnande småvattendrag. Istället är nog främsta orsaken att kustområdet är en generellt sett bra livsmiljö där miljögifterna har minskat så mycket att utterreproduktionen funkar igen. Något som förresten visar att uttern även finns där det knappt finns fisk, är att det nyligen har observerats utterspår i Vänforsbäcken i Högforsåns avrinningsområde.

Samtidigt kan man nu också förvänta sig att minkbestånden kommer att minska eftersom uttrar föredrar döda minkar¹. Huruvida ett starkt utterbestånd skiljer från ett starkt minkbestånd, när det gäller att äta upp t.ex. lax och öring i värdefulla fiskevatten, är dock en annan fråga, som kanske återstår att utreda?

Utterspår i Dalkarlsån, december 2016. Foto: Jan Åberg.

PS. Del 2 i serien om perspektivtagande tog längre tid att skriva än väntat.  Texten är dock på god väg att bli mogen.

Referenser

1. Bonesi, L., och D. W. Macdonald. 2004. ”Impact of Released Eurasian Otters on a   Population of American Mink: A Test Using an Experimental Approach”. Oikos 106 (1): 9–18. doi:10.1111/j.0030-1299.2004.13138.x.