Bättre fiske med flottleder? (perspektivtagande del 2)

Det här är del 2 i serien om behovet av perspektivtagande i vattenrådsarbetet. Och eftersom en flottledsdebatt nyligen har inträffat, kommer inlägget att handla om just flottleder.

Den nyliga debatten om flottleder handlade denna gång inte om nyttorna med att bevara ”kulturälvar” [se t.ex. Törnlund 2008], utan istället om att fritidsfisket uppges ha försämrats av att flottleden togs bort. Länsstyrelsens replik var att restaureringen¹ rimligen inte försämrar fisket, och att den istället snarare kan leda till ökat sportfiske och landsbygdsutveckling.

Dessa två debattinlägg i VK är ett exempel på att perspektiven skiljer sig även i så enkla frågor som vad som är bra fritidsfiske. Som ett litet förtydligande bör det tilläggas att min egna lilla efterforskning angående missnöjet, antyder att det inte rör sig om en ensam debattör som saknar lokalt stöd. Istället rör det sig troligen om att nackdelarna med restaureringarna diskuteras informellt av ett antal människor, men att endast ett fåtal av dessa känner sig bekväma i att vara öppet kritiska. Eller som jag ibland hör när jag kommunicerar med äldre människor som blivit luttrade av hur staten svängt i olika frågor : ”Staten har alltid rätt” och ”det har sällan lönat sig att bråka med staten”.

Nu är det visserligen ganska lätt att hävda att det strider mot fakta att flottleder bör bevaras för fiskets skull. Forskningen visar ju trots allt att de strömlevande fiskarna trivs bättre i naturliga forsar. Å andra sidan behöver det inte strida mot fakta att vissa typer av fiske försämras och att vissa fiskare trivs sämre — dvs att perspektivet skiljer sig främst vad gäller de sociala aspekter som forskningen inte tagit hänsyn till.

Detta leder i sin tur in på tanken om att motstånd mot god vattenstatus — i form av exempelvis ifrågasättande av nyttan med att riva flottleder — kan grunda sig på humanekologiska perspektiv som är minst lika faktabaserade som de vattenekologiska perspektiv som till stor del styr begreppet god vattenstatus. Ett exempel kan vara synen på lokalekonomin: Vindelns kommun har t.ex. tappat 30% av sin befolkning sedan beslutet om att Vindelälven skulle undantas från vattenkraftsutbyggnad. Eller om man så vill: att rädda Vindelälven från utbyggnad bidrog knappast alls till den landsbygdsutveckling som många trodde att den fritt strömmande Vindelälven skulle kunna ge. I den situationen ska man kanske inte bli förvånad över att vissa kommunmedborgare frågar sig om de där mångmiljonbeloppen som nu har satsats på laxfiskarnas reproduktion, kanske hade kunnat göra bättre nytta på andra sätt (särskilt om vissa till och med tycker att fisket har försämrats). Med tanke på det som inte hände längs Vindelälven efter att Vindelälven skyddades, bör man kanske inte heller bli förvånad över att det kan finnas en viss skepsis mot de kalkyler som en grupp miljöorganisationer presenterade år 2015 angående Vindelälvens och ett antal andra älvars potential för ”intäkter inom sportfiske och turism” (100 miljoner kr per år var siffran för Vindelälven).

I Vindelälvens fall kan denna skepsis dessutom vara särskilt förståelig med tanke på att laxföryngringen verkar ha gått väldigt dåligt år 2016 jämfört med de flesta andra laxälvar. Men att den dåliga laxföryngringen i Vindelälven skulle ha en koppling till de omfattande restaureringarna är förstås inte alls säkert, ja ganska osannolikt. Inte desto mindre blir det tydligt att forsar utan spår av flottning inte räcker för laxen. Eller med andra ord, att laxar har komplexa behov, som samhället uppenbarligen inte har full kontroll över.

Och eftersom även turisterna kan sägas ha liknande komplexa behov, bör nog de investerare som vill satsa på laxturism längs Vindelälven både hoppas på att 2016 bara var ett tillfälligt oår för Vindelälvens laxar, och att icke-önskvärda scenarios överhuvudtaget håller sig på behörigt avstånd.

Det var allt om perspektivtagande för denna gång. I nästa inlägg kan det hända att jag dyker ner i de olika perspektiven på flottledernas ersättare: det miljöanpassade skogsbilvägnätet. I det inlägget kan det också hända att resonemanget om framtiden — som togs upp del 1 — utvecklas mera. Ha det gott tills dess!

Jan Åberg – kontaktperson för Mellanbygdens vattenråd

Fotnot:

1. ”Restaurering av flottleder” är ett begrepp som kan tolkas som en form av nyspråk. Den korrekta betydelsen är rimligen att det är flottleden (megastrukturen/kulturälven) som restaureras. Jag har i min roll som kontaktperson därför fått förklara mer än en gång att vattenmyndigheten menar tvärtom, dvs att: ”Restaurering av flottleder innebär att vattendragen återställs till ett så ursprungligt skick som möjligt genom återutläggning av sten, stenblock och död ved samt att öppna upp avstängda sidofåror och ta bort ledarmar och flottningsdammar.” (definitionen är citerad från vattenmyndighetens samrådsdokument år 2015).

Referenser:

Törnlund, Erik (2008). Jakten på den ”orörda” älven. Västerbotten (Umeå. 1920). 2008:2, s. 58-65. (Obligatorisk läsning för den som jobbar med perspektivtagande om flottleder: författaren är inte bara doktor i ekonomisk historia utan också uppvuxen vid Vindelälven. Resten av skriften är förresten också mycket läsvärd).