Ett viktigt förhållningssätt i vattenrådsarbetet är perspektivtagande. Eller om man så vill: att vara öppen inför olika sätt att tänka och resonera. Detta poängteras exempelvis i vattenrådens handbok:

”Kom ihåg att deltagarnas olika perspektiv är den viktigaste resursen i arbetet. Sam-
verkan och dialog kan genom perspektivtagande leda till att man hittar nya sätt att
lösa gamla problem”.  Citat från vattenrådens handbok bilaga 1.

Frågan är dock om det går att ha olika perspektiv på målet om en frisk miljö? Är inte målet god ekologisk status väldigt rimligt? Borde inte alla vilja ha god ekologisk status i vattnet? Och framförallt, vore det inte väldigt omoraliskt att lämna vatten med sämre än god status till kommande generationer?

Mitt nuvarande svar är att det går alldeles utmärkt att ha olika perspektiv på målet god status. Ett sådant perspektiv är att Sverige är rikt på vatten, vilket leder till att vatten ofta betraktas som i stort sett gratis ur ett ekonomiskt perspektiv. Vad gör det om samhället har 1000 enskilda brunnar med god vattenkvalitet, och någon spiller olja i en av dem? Och hur många fler fisketurister kan samhället locka till ett område genom att skapa ännu mera god status, om det befintliga fisket totalt sett ändå är underutnyttjat? På samma sätt som att luft finns i så stor mängd att priset blir lågt, finns en sannolikhet att priset på vatten blir lågt — om det finns i stor mängd.

Just det perspektivet tänker jag dock lämna därhän i åtminstone detta inlägg, och istället fokusera på ett annat perspektiv, som enligt min egen mening är mycket mindre utforskat i den offentliga debatten, men som likväl troligen ligger till grund för en ökad polarisering. Eller med andra ord: ett perspektiv som i vissa fall blir så tabubelagt att diskussionerna riskerar att spåra ur.

Jag vet inte om jag kommer att lyckas, men eftersom mitt uppdrag är vad det är (att vara kontaktperson för ett vattenråd), känner jag mig manad att försöka.

Inlägget kommer att handla om synen på framtiden, och att framtidens människor kommer att kunna ha andra perspektiv än vad de flesta har idag – vare sig vi vill tro det eller ej.

Först en liten inblick i hur framtiden ofta framställs idag:

Ganska många håller nog med om att det nuvarande samhällets självbild — åtminstone i medeltal och på riksdagsnivå — grundas på att utmaningar och problem kan lösas med ny vetenskap och teknik. Det talas t.ex. om olika typer av tillväxt (hållbar, blå, grön etc) som kommer att bidra till att lösa framtidens utmaningar. Att den nya vetenskapen och tekniken kommer att vara omvälvande är dessutom en logisk spådom för den som hänvisar till de senaste 30-40 årens erfarenhet. I samma självbild finns dock också en underförstådd mörk ton: om något förhindrar den smarta utvecklingen lurar katastrofen med stort K bakom hörnet.

Även det nya åtgärdsprogrammet för vatten speglar denna bild. Att det är så, är dock helt naturligt, eftersom myndigheter ska vara styrda av riksdag och regering. Här är några exempel på formuleringar från det nya åtgärdsprogrammet (”del 1 sammanfattning”):

”Genomförande av åtgärder kan leda till ökad efterfrågan av teknikutveckling och innovationer.”

”Vattenförvaltning är därför så mycket mer än miljöskydd: det är en viktig grund för grön och blå tillväxt, och för hållbar samhällsutveckling.”

”Det är också viktigt att komma ihåg att den samhällsekonomiska konsekvensanalysen utgår ifrån ett exempelscenario.” (min fetmarkering)

Sammanfattningsvis finns alltså främst två framtidsscenarios som speglar åtgärdsförslagen för vatten:

1. Relativt goda tider, med hållbar, grön och blå tillväxt.
2. En framtid som vi inte behöver bry oss om (vilket, underförstått, rimligen borde syfta på en framtid där det inte finns någon kommande generation att ta hänsyn till).

Här kommer vi därmed in på detta med perspektivtagande. Det är nämligen inte svårt att ifrågasätta detta synsätt med logiska resonemang, eftersom en viss typ av framtid aldrig är 100% säker, och att det därmed rimligen borde finnas en statistisk sannolikhet att framtiden inte bara kan bli ljus eller kolsvart, utan också ett mellanting. Den statistiska sannolikheten att detta mellanting kommer att inträffa i framtiden ökar dessutom ju längre tidshorisont som prognosen omfattar (så länge utgångspunkten inte är att världen går under så fort framtiden inte blir väldigt ljus).

Utifrån detta går det helt klart att argumentera för att en långsiktig politik inte borde planeras för att enbart passa in i det nuvarande samhällets självsäkra självbild, utan istället utformas på liknande sätt som försvaret av nationen, med konsekvensanalyser som inte minst fokuserar på scenarios i vilka människornas livsvillkor försämras.

I detta inlägg tänker jag inte gå in på detaljer i dessa alternativa scenarios, utan istället nöja mig med att konstatera att det är ett fullt rimligt antagande att människor i alternativa scenarios inte resonerar på samma sätt som människorna i framtiden med grön-blå tillväxt. Eller helt enkelt: om mina barn eller barnbarn hamnar i en sämre-än-optimal samhällssituation, är det inte säkert att de kommer att uppskatta alla åtgärder för vatten som dagens regering och EU siktar på.

Sammanfattningsvis betyder detta att olika perspektiv på framtidsanalysen kan vara en av orsakerna till att perspektiven går isär i debatten kring behovet av vattenåtgärder.

I nästa inlägg ges konkreta exempel på hur bur behoven av åtgärder för framtiden kan skilja sig beroende på olika framtidsscenarios. I det inlägger finns även en risk finns jag kommer att dyka ner i aktuella debatter och röra om i grytan en smula. Ha det gott tills dess!

Jan Åberg – kontaktperson för Mellanbygdens vattenråd