En färsk utredning från Havs- och vattenmyndigheten visar att livet i torrfåror nedströms kraftverksdammar sannolikt blir mest gynnat av att:
- det inte är en torr fåra!
- vattnet i fåran har en flödes- och vattenståndsdynamik.
- fåran medger fiskvandring (konnektivitet).
- torrfåror långt från närmaste naturliga fors prioriteras för rehabilitering.
- flottledsrensade torrfåror byggs om till naturligare livsmiljöer för vattenlivet innan vattnet släpps på.
Rapporten, som är skriven av forskare, visar förstås också att människan aldrig blir fullärd, och att mer forskning kan göra nytta. Exempel på frågor är: Vilka flöden/nivåer är optimala? Går det verkligen att få tillbaka ”unika naturvärden” i stora torrfåror, fast bara en bråkdel av det ursprungliga flödet återkommer?
Här nedan en före-bild (år 1856) av Harsprånget:
Harsprånget 1856 (Carl Svante Hallbeck: ”Njommelsaska i Lappland”)
Mellanbygdens vattenråd (VRO9) 