Månadsarkiv: mars 2017

Senaste tidens nyheter på hemsidan

Här kommer en sammanfattning av senaste nyheterna på vattenrådets hemsida (från maj 2016 fram till idag den 22 mars 2017):

 

Projektet VIMLA bjuder in till möte den 30 mars 2017

 

En nylig rapport, med fokus på Mellanbygden, indikerar att det finns tusentals sänkta sjöar enbart i Bottenvikens vattendistrikt. Många av dessa sjöar klassas inte som vattenförekomster, vilket innebär att både staten och EU riskerar att missa deras potentiella betydelse för människorna i framtiden.

 

Mörten är tillbaka även i tidigare försurade vatten i Mellanbygden. Även braxen kommer tillbaka — kanske även till vatten där tidigare aldrig har funnits.

 

Fiskeintressen står mot fiskeintressen? Hur kan det gå ihop? Med en förståelse för att det finns olika perspektiv faller kanske pusselbitarna på plats lite lättare.

 

Mellanbygden kan vara ett av Sveriges uttertätaste områden. Ja, här finns det faktiskt uttrar i vattendrag som nästan är fisktomma.

 

Synen på framtiden är ett grundläggande perspektiv, som går isär även i vattenarbetet, även om de flesta tunga instanser enbart verkar planera för ett ekonomiskt gynnsamt scenario.

 

Regeringen sköt upp beslutet angående vattenmyndighetens åtgärdsprogram i nästan ett år. Sedan kom ett beslut, som främst syftar till att det svenska jordbruket inte ska konkurreras ut.

 

Den 25-27 oktober 2016 var Vattenrådet medarrangör i en stor vattenkonferens. Mer än 150 personer deltog från hela Sverige.

 

Vattenkraftsdebatten är mångfacetterad, och därmed intressant. Miljöargument ställs t.ex. ofta mot andra miljöargument, samtidigt som nationens ekonomiska intresse ställs mot lokalbefolkningens icke-beskattningsbara upplevelsevärden. Och därtill ställs oftast det småskaliga/lokala mot det storskaliga/ centraliserade, med argumentet som oftast pekar mot att det storskaliga är bättre.

 

I Mellanbygden finns flera grupper som jobbar med sjöar. Uttersjögruppen som fått medfinansiering från LOVA, provade i våras reduktionsfiske som metod mot övergödningen i sjön. Arbetet fortsätter under 2017, med delvis reviderad metodik.

 

 

Utbildningstillfälle i Ånäset om sura sulfatjordar

Projektet VIMLA berättar mer om sulfatjordarna i Hertsångersälvens avrinningsområde.

När? den 30 mars kl 19

Var? Stenfors gård, Ånäset.

Anmälan senast torsdag den 23 mars till:
Tobias Eriksson 010-225 43 71
eller tobias.eriksson@lansstyrelsen.se

 

Länk till inbjudan finns här (pdf)

Minnesanteckningar från 17 mars 2017

Årets årsmöte för vattenrådet hölls i Robertsfors och minnesanteckningar kan hämtas via denna länk.

Några resultat av mötet:

  • Medverkan av besöksnäringen i vattenrådet efterfrågades. Om ”Visit Mellanbygden” hade funnits skulle den organisationen kunna ha värdefulla synpunkter vattenåtgärdernas prioriteringar i förhållande till turism.
  • Ytterligare exkursion kring Rickelån efterfrågades.
  • Mer belysning av grundvattenfrågorna efterfrågades.
  • Mötet beslutade att alla intresserade inom nätverket inbjuds till styrgruppsmötena och att nästa årsmöte tar ställning till om styrgruppen ska utvidgas med fler grupper.

De tusen sjösänkningarnas land

I en rapport från Mellanbygdens vattenråd konstateras att det finns minst 1800 sänkta sjöar i Norrbottens och Västerbottens kustland (minst  56% av alla sjöar i området). Rapporten ger en detaljerad bakgrund till hur detta har gått till, med exempel på att situationen i ett flertal av de nuvarande sänkta sjöekosystemen är ohållbar — i den bemärkelsen att igenväxningen är ganska snabb. Om målet är att bevara de sjöar som bara för 100 år sedan var mycket viktiga för den lokala produktionen av basresurser, finns det helt klart mycket att göra. Frågan är bara hur det ska gå till. I rapporten ges exempel på olika sätt att tänka kring prioriteringar och val av metoder. Rapporten diskuterar också att målet för restaurering inte nödvändigtvis behöver vara att skapa ett ”naturvatten”, eftersom det också finns uppenbara nyttor med att sjöar bevaras för att kunna användas som ”kulturvatten”.

Rapporten riktar sig till alla som är intresserade av de sänkta sjöars historia och nuläge, med särskilt fokus på makthavare — i form av allt från enskilda sakägare till de chefer som verkställer vattenpolitiken, samt därtill inte minst de politiker som utformar vattenpolitiken. Ett särskild målgrupp för rapporten är de sakägare i Mellanbygden som har visat intresse för sjörestaureringar.

Hela rapporten kan laddas ner via denna sida.

 

Karpfiskarnas återkomst

Mört

Mört från Dalkarsån, där pH varje år går ner mot 4,5.

I förra veckan konstaterades att uttrarna har varit på stark frammarsch i Mellanbygden de senaste åren. Parallellt med detta uttrarnas segertåg, verkar även mörtarna och braxarna ha börjat trivas allt bättre (kanske finns det till och med ett samband?). Under mina olika möten som kontaktperson för vattenrådet har jag i allafall fått höra mer än en gång att det finns mer mört. I Åkullsjön kom den t.ex. tillbaka ungefär år 2005. Och när jag åkte båt på Fällforssjön för att diskutera sjöns igenväxning, syntes första gången på ca 40 år en mört i den sjön. Visserligen var den död, men ändå. Något händer. Liknande saker är på gång i Avafjärden i Lövånger, där mörtarna har börjat reproducera sig åtminstone vissa år, efter nästan 100 års frånvaro av yngel. Även i min egen del av Mellanbygden vid Dalkarlsåns huvudfåra händer det saker. Fast pH-värdena i stort sett varje år går ner mot 4,5 sker det nästa årligen en reproduktion av mört. Detta har pågått ungefär från år 2011 då jag för första gången såg yngel av mört i övre delen av huvudfåran (senast någon såg mört där var för ungefär 60 år sedan).

Även om braxen kan betraktas som ovanligare än mörten i  Mellanbygden verkar det som att även den är på väg tillbaka. I Gärdefjärden i Lövånger finns det t.ex. numera i ett betydligt starkare bestånd än tidigare, och kanske kommer den tillbaka även på andra ställen. [Uppdatering tack vare info från läsare: Braxen har nyligen också kommit tillbaka till Hemsjön i Överklinten. I det fallet verkar ingen kunna minnas att det tidigare funnits brax i Hemsjön].

Om någon har information om återkomster av mört och brax tas den gärna emot. Ring eller mejla! Att dessa fiskar kommer tillbaka är nämligen en tydlig indikation på att försurningen minskar, och att vissa av vattenekosystemen i Mellanbygden är inne i en omvälvande förändringsfas.

Jan Åberg – kontaktperson för Mellanbygdens vattenråd

Bättre fiske med flottleder? (perspektivtagande del 2)

Det här är del 2 i serien om behovet av perspektivtagande i vattenrådsarbetet. Och eftersom en flottledsdebatt nyligen har inträffat, kommer inlägget att handla om just flottleder.

Den nyliga debatten om flottleder handlade denna gång inte om nyttorna med att bevara ”kulturälvar” [se t.ex. Törnlund 2008], utan istället om att fritidsfisket uppges ha försämrats av att flottleden togs bort. Länsstyrelsens replik var att restaureringen¹ rimligen inte försämrar fisket, och att den istället snarare kan leda till ökat sportfiske och landsbygdsutveckling.

Dessa två debattinlägg i VK är ett exempel på att perspektiven skiljer sig även i så enkla frågor som vad som är bra fritidsfiske. Som ett litet förtydligande bör det tilläggas att min egna lilla efterforskning angående missnöjet, antyder att det inte rör sig om en ensam debattör som saknar lokalt stöd. Istället rör det sig troligen om att nackdelarna med restaureringarna diskuteras informellt av ett antal människor, men att endast ett fåtal av dessa känner sig bekväma i att vara öppet kritiska. Eller som jag ibland hör när jag kommunicerar med äldre människor som blivit luttrade av hur  staten svängt i olika frågor : ”Staten har alltid rätt” och ”det har sällan lönat sig att bråka med staten”.

Nu är det visserligen ganska lätt att hävda att det strider mot fakta att flottleder bör bevaras för fiskets skull. Forskningen visar ju trots allt att de strömlevande fiskarna trivs bättre i naturliga forsar. Å andra sidan behöver det inte strida mot fakta att vissa typer av fiske försämras och att vissa fiskare trivs sämre — dvs att perspektivet skiljer sig främst vad gäller de sociala aspekter som forskningen inte tagit hänsyn till.

Detta leder i sin tur in på tanken om att motstånd mot god vattenstatus — i form av exempelvis ifrågasättande av nyttan med att riva flottleder — kan grunda sig på humanekologiska perspektiv som är minst lika faktabaserade som de vattenekologiska perspektiv som till stor del styr begreppet god vattenstatus. Ett exempel kan vara synen på lokalekonomin: Vindelns kommun har t.ex. tappat 30% av sin befolkning sedan beslutet om att Vindelälven skulle undantas från vattenkraftsutbyggnad. Eller om man så vill: att rädda Vindelälven från utbyggnad bidrog knappast alls till den landsbygdsutveckling som många trodde att den fritt strömmande Vindelälven skulle kunna ge. I den situationen ska man kanske inte bli förvånad över att vissa kommunmedborgare frågar sig om de där mångmiljonbeloppen som nu har satsats på laxfiskarnas reproduktion, kanske hade kunnat göra bättre nytta på andra sätt (särskilt om vissa till och med tycker att fisket har försämrats). Med tanke på det som inte hände längs Vindelälven efter att Vindelälven skyddades, bör man kanske inte heller bli förvånad över att det kan finnas en viss skepsis mot de kalkyler som en grupp miljöorganisationer presenterade år 2015 angående Vindelälvens och ett antal andra älvars potential för ”intäkter inom sportfiske och turism”  (100 miljoner kr per år var siffran för Vindelälven).

I Vindelälvens fall kan denna skepsis dessutom vara särskilt förståelig med tanke på att laxföryngringen verkar ha gått väldigt dåligt år 2016 jämfört med de flesta andra laxälvar. Men att den dåliga laxföryngringen i Vindelälven skulle ha en koppling till de omfattande restaureringarna är förstås inte alls säkert, ja ganska osannolikt. Inte desto mindre blir det tydligt att forsar utan spår av flottning inte räcker för laxen. Eller med andra ord, att laxar har komplexa behov, som samhället uppenbarligen inte har full kontroll över.

Och eftersom även turisterna kan sägas ha liknande komplexa behov, bör nog de investerare som vill satsa på laxturism längs Vindelälven både hoppas på att 2016 bara var ett tillfälligt oår för Vindelälvens laxar, och att icke-önskvärda scenarios överhuvudtaget håller sig på behörigt avstånd.

Det var allt om perspektivtagande för denna gång. I nästa inlägg kan det hända att jag dyker ner i de olika perspektiven på flottledernas ersättare: det miljöanpassade skogsbilvägnätet. I det inlägget kan det också hända att resonemanget om framtiden  — som togs upp del 1 — utvecklas mera. Ha det gott tills dess!

Jan Åberg – kontaktperson för Mellanbygdens vattenråd

 

Fotnot:

1. ”Restaurering av flottleder” är ett begrepp som kan tolkas som en form av nyspråk. Den korrekta betydelsen är rimligen att det är flottleden (megastrukturen/kulturälven) som restaureras. Jag har i min roll som kontaktperson därför fått förklara mer än en gång att vattenmyndigheten menar tvärtom, dvs att:  ”Restaurering av flottleder innebär att vattendragen återställs till ett så ursprungligt skick som möjligt genom återutläggning av sten, stenblock och död ved samt att öppna upp avstängda sidofåror och ta bort ledarmar och flottningsdammar.” (definitionen är citerad från vattenmyndighetens samrådsdokument år 2015).

 

Referenser:

Törnlund, Erik (2008). Jakten på den ”orörda” älven. Västerbotten (Umeå. 1920). 2008:2, s. 58-65. (Obligatorisk läsning för den som jobbar med perspektivtagande om flottleder: författaren är inte bara doktor i ekonomisk historia utan också uppvuxen vid Vindelälven. Resten av skriften är förresten också mycket läsvärd).

Uttrarna ökar i Mellanbygden

Utterbeståndet i Västerbotten är livskraftigare än på mycket länge enligt Länsstyrelsens preliminära resultat och andra observationer runt om i bygderna. För bara drygt 10 år sedan hade Mellanbygden stora områden utan uttrar, medan man numera kan räkna med att de flesta vattendrag i Mellanbygden besöks av uttrar ibland. Extra intressant är att beståndet verkar vara starkare i Mellanbygden än längre inåt land. Detta ska dock inte tolkas som att det plötsligt har blivit fullt med fisk i Mellanbygdens kustmynnande småvattendrag. Istället är nog främsta orsaken att kustområdet är en generellt sett bra livsmiljö där miljögifterna har minskat så mycket att utterreproduktionen funkar igen. Något som förresten visar att uttern även finns där det knappt finns fisk, är att det nyligen har observerats utterspår i Vänforsbäcken i Högforsåns avrinningsområde.

Samtidigt kan man nu också förvänta sig att minkbestånden kommer att minska eftersom uttrar föredrar döda minkar¹. Huruvida ett starkt utterbestånd skiljer från ett starkt minkbestånd, när det gäller att äta upp t.ex. lax och öring i värdefulla fiskevatten, är dock en annan fråga, som kanske återstår att utreda?

Markering_177.pngUtterspår i Dalkarlsån, december 2016. Foto: Jan Åberg.

 

PS. Del 2 i serien om perspektivtagande tog längre tid att skriva än väntat.  Texten är dock på god väg att bli mogen.

 

Referenser

  1. Bonesi, L., och D. W. Macdonald. 2004. ”Impact of Released Eurasian Otters on a   Population of American Mink: A Test Using an Experimental Approach”. Oikos 106 (1): 9–18. doi:10.1111/j.0030-1299.2004.13138.x.